Länstidningen Östersund 1959
Myckelåsen (LT:s utsände).

 

Björn ej gräsätare

Tvivlare värd sinkadus.

Emma Wallner i Myckelåsen i Hallen bubblar av minnen då hon kommer i berättartagen. Och mycket har hon upplevt i sina dar, bl.a. som fäbodtös i 50 somrar. Hon har knallat omkring och letat efter kreatur i nattmörkret till tonerna av kattugglans skri, hon har hittat fin grankåda på träd där barksår har åstadkommits av rispande björnklor och hon har tagit gärdsgårdar i ett kut när hon skrämts av hoande berguv.

Men detta är minnen från ”sypprörstiden” innan myggolja och andra preparat var uppfunna som hjälp mot de norrländska somrarnas skogs- och myrmarksgissel: mygg och knott. Nu har Emma Wallner slagit sig till ro tillsammans med sonen Valter i Myckelåsen och går i funderingar på att bygga eget. Hennes vitalitet är obruten, snabbt hastar hon över stuggolvet för att passa kokningen på spisen. Och hennes djurvänlighet gäller inte bara nötboskap, även den stora svarta gårdskatten med det allt annat än jordbundna namnet Sputnik kelar hon med.

Den gladmynta kvinnan berättar hur hon år 1900 började som getarflicka i Prästläkardalen, sista sommaren bodarna där var i bruk. Den regnsommaren påstod en gammal lapp varit den värsta som förekommit. 1901 var den då 15-åriga flickan i Småbodarna. Den sommaren var också märklig – för sin torka. I Dammån gick vattnet bara till fotknölarna på folk och det fanns varken broms eller mygg som kreatursplåga.

- Det gick bra att vara butös när man var ung, säger Emma Wallner. Sju somrar var jag i Lillgräftån och 21 somrar i sträck i Torrisbodarna. Där hade jag 27-28 kor och 40 getter. Och vidare har jag varit. Iffelnäsbodarna och Hällebodarna och i somras slutligen var det i Hällbergsbodarna. Men det var också sista gången. Valter och jag skötte om 25 kvigor och fyra kor. Två av ungdjuren försvann och hittades först sedan det blev snö men då gick de inte få fatt på utan måste skjutas.

Björn har det funnit i marker där Emma Wallner haft sin sommargärning. Själv har hon inte set någon, men blicken från en hade hon på sig i unga år i Fjällsågen. Den känslan glömmer hon aldrig. Senare såg hon av spåren att det var en björn som stått undanskymd och tittat. Och vid Fjällsågen tog en björn en ko. Den drevs ut i en kallkälla först. Huden från kon hittades sedan gömd under en trädrot och då hade den rengjorts som om en yrkesskicklig slaktare varit i farten.

- Morfar och mormor berättade om björn här i trakterna som slet bort juvren på korna. Så åt mig skall inte jägmästarna säga att alla björnar är gräsätare. Jag vet annat jag, säger Emma Wallner med eftertryck och knackar i bordsskivan. Och den som tvivlar skulle jag vilja ge en sinkadus. På 1920-talet gick det tre björnar på skogen vid Torrisbodarna och en av dem bröt sig in i en bod där hästkött förvarades. För att ta sig in där stötte björnen ned en mur.

Från klövjeväg till bilburet.
Emma Wallner har varit med när produkter från bodarna hämtats med klövjehästar på den väglösa tiden. En sommar hade hon boskap åt nio olika personer och då hämtades smör och ost av nio klövjehästar. Sommaren 1959 hade hon bilväg fram till bodarna i Hällne, som inte haft någon butös på de föregående 13 åren.

­Vittror? Ja, en del tror på dom och påstår sig ha hört bjällror och vackra lockrop där inga människor funnits, säger Emma Wallner. Jag vet inte själv vad jag skall tro. Men låt mig nämna att jag som getare i Småbodarna somnade en gång och vaknade vid att någon ropade att en ko var borta. Det fanns inget folk i närheten. Vem var det som ropade? Det har jag frågat mig många gånger, säger hon.

Ja, så berättar den i Välje födda 74-åriga kvinnan, som med sina kraftfulla händer berett tusentals kilo smör och åtskilliga ton getost och mesost – det sistnämnda innan skogsvårdarnas klokskap fastslog att getternas frigång orsakade stor skada på ungskogen. Men även sistlidna sommar gick det två getter på vallen där Emma Wallner förde spiran. De betade innanför gärdesgården.